I fredags eftermiddag när jag skulle ta mig från personalrummet ut till mitt klassrum går jag över skolgården. Där möter jag ett gäng högstadiekillar. Några kom gående, två cyklade. Jag bad killarna på cykel att kliva av cyklarna och leda dem ut från skolgården. Svaret jag fick var inte så trevligt och det visade tydligt att de struntade i vad jag sa. Då bad jag dem igen, fortfarande på ett trevligt men mer bestämt sätt, att kliva av cyklarna samtidigt som jag påminde dem om att det är en regel vi har här på skolan, vi cyklar inte på skolgården. En av killarna bara flinade och tittade på mig och signalerade tydligt till mig att jag skiter i vad du säger. Jag vet att detta beteende inte är något specifikt hos elever på högstadiet utan det förekommer även på låg- och mellanstadiet, men varför är det så här? Jag tror att det handlar om att bygga relationer, men hur bygger vi relationer över gränserna? Vad behöver vi förändra, göra annorlunda för att alla ska kunna mötas oavsett om man är mentor, undervisande lärare, rektor, vaktmästare, skolbespisningspersonal o.s.v.?
/Jenny
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar